Klockan var länge mäns enda tillåtna smycke
OnIngen frågar en man varför han bär klocka. Frågan har aldrig behövts, eftersom svaret alltid legat färdigt: för att se vad klockan är. I dag håller det svaret dåligt. Telefonen i fickan visar tiden exaktare, ställer om sig själv vid sommartid och påminner om mötet klockan tre. Ändå köper män klockor i stora mängder, och en ansenlig del av dem är modeklockor med kvartsverk av det slag som Fossil har byggt sitt namn på.
Förklaringen finns i vad klockan har varit för män under större delen av förra seklet. Den var det enda smycke en man kunde bära utan att någon höjde på ögonbrynen, just för att det gick att förklara med något praktiskt. Tiden var ursäkten. Smycket var poängen.
Fickuret fick ge vika
Ursäkten var inte alltid given. Armbandsklockan räknades en gång som något för kvinnor. Herrar bar fickur i kedja, och ett ur runt handleden uppfattades länge som en prydnad snarare än ett instrument.
Det som brukar lyftas fram som vändpunkten är första världskriget. I skyttegravarna gick det inte att fumla efter ett fickur när en attack skulle samordnas, och klockan flyttade ut till handleden av rent praktiska skäl. Soldaterna kom hem med den, och därmed hade den prövats i en miljö där ingen kunde anklaga den för fåfänga.
Berättelsen återges ofta just så, och den är nog prydligare än verkligheten. Det fanns män som bar ur på handleden även tidigare, och hur stor del av omsvängningen skyttegravarna ska ha äran för är svårt att väga i efterhand. Klart är i alla fall att kriget gav klockan något den saknat: ett manligt alibi.
Alibit behövdes, för under decennierna som följde stelnade herrmodet i kontorens gråa kostymer. Det som fanns kvar att uttrycka sig med var få saker: vigselringen, kanske ett par manschettknappar, en slipsnål. Och klockan. Av dem var klockan den enda där det fanns verkligt utrymme att välja, mellan guld och stål, tunn och tjock, enkel urtavla och komplicerad.
Två män i likadana kostymer kunde alltså skilja sig åt nästan bara vid handleden, och det var dit pengarna och omsorgen gick.
Vigselringen hör egentligen inte hemma i samma lista. För den som bär den är den ett löfte snarare än en utsmyckning, och den väljs sällan för att synas. Klockan, däremot, valdes nästan alltid med blicken på hur den skulle uppfattas. Att det gick att göra utan att verka fåfäng hade mycket att göra med var den satt.
Ett ögonkast i taget
Handleden är en ovanligt bra plats för ett smycke som inte vill kallas smycke. Den syns när man skakar hand, när man sträcker sig efter en kaffekopp, när man drar upp ärmen och tittar på tiden. Men den syns aldrig så att det ser ut som om man visar upp den.
Det är den rörelsen som gjort klockan så användbar socialt. Att titta på klockan är en naturlig gest, och varje gång den görs får omgivningen se föremålet en kort stund. En man med en dyr klocka behövde aldrig säga något om den. Den talade i förbifarten.
Klockan kunde dessutom gå i arv på ett sätt som andra herrsaker sällan gjorde. En slips slits ut, en kostym blir omodern, men ett välskött urverk kan gå i generationer.
I dag bär män armband, halsband och örhängen betydligt friare än för några decennier sedan, och klockan har förlorat sitt monopol. Ställningen har ändå inte rasat lika jämnt överallt. På en reklambyrå är en kedja runt halsen ingen sak. På ett advokatkontor eller i en styrelse är klockan fortfarande ofta det enda som syns, och där lever den gamla ordningen kvar mer än man kanske tror.
Billig precision, öppen fåfänga
Den gamla ordningen hade ändå fått sig en törn långt tidigare, när kvartsverket kom. När en billig klocka plötsligt gick lika rätt som en dyr, försvann en stor del av argumentet att klockan var ett precisionsinstrument. Kvar blev utseendet, och det var där nya märken hittade sin plats.…
Läs mer