Ingen frågar en man varför han bär klocka. Frågan har aldrig behövts, eftersom svaret alltid legat färdigt: för att se vad klockan är. I dag håller det svaret dåligt. Telefonen i fickan visar tiden exaktare, ställer om sig själv vid sommartid och påminner om mötet klockan tre. Ändå köper män klockor i stora mängder, och en ansenlig del av dem är modeklockor med kvartsverk av det slag som Fossil har byggt sitt namn på.

Förklaringen finns i vad klockan har varit för män under större delen av förra seklet. Den var det enda smycke en man kunde bära utan att någon höjde på ögonbrynen, just för att det gick att förklara med något praktiskt. Tiden var ursäkten. Smycket var poängen.

Fickuret fick ge vika

Ursäkten var inte alltid given. Armbandsklockan räknades en gång som något för kvinnor. Herrar bar fickur i kedja, och ett ur runt handleden uppfattades länge som en prydnad snarare än ett instrument.

Det som brukar lyftas fram som vändpunkten är första världskriget. I skyttegravarna gick det inte att fumla efter ett fickur när en attack skulle samordnas, och klockan flyttade ut till handleden av rent praktiska skäl. Soldaterna kom hem med den, och därmed hade den prövats i en miljö där ingen kunde anklaga den för fåfänga.

Berättelsen återges ofta just så, och den är nog prydligare än verkligheten. Det fanns män som bar ur på handleden även tidigare, och hur stor del av omsvängningen skyttegravarna ska ha äran för är svårt att väga i efterhand. Klart är i alla fall att kriget gav klockan något den saknat: ett manligt alibi.

Alibit behövdes, för under decennierna som följde stelnade herrmodet i kontorens gråa kostymer. Det som fanns kvar att uttrycka sig med var få saker: vigselringen, kanske ett par manschettknappar, en slipsnål. Och klockan. Av dem var klockan den enda där det fanns verkligt utrymme att välja, mellan guld och stål, tunn och tjock, enkel urtavla och komplicerad.

Två män i likadana kostymer kunde alltså skilja sig åt nästan bara vid handleden, och det var dit pengarna och omsorgen gick.

Vigselringen hör egentligen inte hemma i samma lista. För den som bär den är den ett löfte snarare än en utsmyckning, och den väljs sällan för att synas. Klockan, däremot, valdes nästan alltid med blicken på hur den skulle uppfattas. Att det gick att göra utan att verka fåfäng hade mycket att göra med var den satt.

Ett ögonkast i taget

Handleden är en ovanligt bra plats för ett smycke som inte vill kallas smycke. Den syns när man skakar hand, när man sträcker sig efter en kaffekopp, när man drar upp ärmen och tittar på tiden. Men den syns aldrig så att det ser ut som om man visar upp den.

Det är den rörelsen som gjort klockan så användbar socialt. Att titta på klockan är en naturlig gest, och varje gång den görs får omgivningen se föremålet en kort stund. En man med en dyr klocka behövde aldrig säga något om den. Den talade i förbifarten.

Klockan kunde dessutom gå i arv på ett sätt som andra herrsaker sällan gjorde. En slips slits ut, en kostym blir omodern, men ett välskött urverk kan gå i generationer.

I dag bär män armband, halsband och örhängen betydligt friare än för några decennier sedan, och klockan har förlorat sitt monopol. Ställningen har ändå inte rasat lika jämnt överallt. På en reklambyrå är en kedja runt halsen ingen sak. På ett advokatkontor eller i en styrelse är klockan fortfarande ofta det enda som syns, och där lever den gamla ordningen kvar mer än man kanske tror.

Billig precision, öppen fåfänga

Den gamla ordningen hade ändå fått sig en törn långt tidigare, när kvartsverket kom. När en billig klocka plötsligt gick lika rätt som en dyr, försvann en stor del av argumentet att klockan var ett precisionsinstrument. Kvar blev utseendet, och det var där nya märken hittade sin plats.

Fossil, som grundades i USA på åttiotalet, byggde sin affär på just det. Märket satsade på formgivning med retroprägel, många modeller varje säsong och prisnivåer där en man kunde äga flera klockor i stället för en. Det var en ny tanke för många: klockan som plagg i garderoben, inte som föremål för livet.

Här blir historien nästan ironisk. Klockan fick vara mannens smycke för att den var nyttig. När den blev billig och exakt nog att nyttan inte längre var något att skryta med, var det smyckesrollen som fick ta över, nu helt öppet. En Fossil köps sällan för att den går rätt. Den köps för att den passar till skorna.

Det betyder inte att alla klockor fyller samma funktion. Skillnaderna syns tydligast när man jämför vad de olika typerna säger om bäraren och vad som brukar ta slut först.

Typ av klocka	Vad den säger om bäraren	Det som brukar ge upp först	Det som förlänger livet
Mekanisk klocka	Tålamod och tradition, ofta ärvd eller köpt för att behållas	Oljan i urverket torkar och gången blir ojämn	Återkommande service hos urmakare
Modeklocka med kvartsverk	Stil och smak, gärna en av flera att växla mellan	Batteriet, läderremmen och tätningen kring baklocket	Batteribyte med kontroll av packningen, ny rem i tid
Smartklocka	Uppkoppling, träning och vardagslogistik	Batteriets kapacitet och tillverkarens stöd för mjukvaran	Begränsat, livslängden styrs till stor del av uppdateringar

Det intressanta är mittenraden. Modeklockan är den som mest renodlat är ett smycke, och den är samtidigt den som kräver minst av sin ägare för att hålla, så länge de små sakerna sköts.

Att välja den som ska sitta där varje dag

De små sakerna avgör också om en modeklocka faktiskt blir buren eller hamnar i en låda. För de flesta män är klockan fortfarande det smycke som bärs varje dag, oavsett om de själva skulle använda ordet, och en klocka som ska sitta på handleden från frukost till kväll behöver passa både skjortan och diskhon.

Storleken är det första som avgör. En urtavla som ser rätt ut i butiksdisken kan kännas överdimensionerad på en smal handled, och en för liten klocka försvinner under manschetten. Det enklaste testet är att prova den med den ärm man oftast har.

Remmen säger mer om hur klockan åldras än urtavlan gör. Läder blir vackert med tiden men tål vatten och svett dåligt, medan ett stållänk tål det mesta men kräver att någon tar ut eller lägger i länkar för att det ska sitta rätt. Glaset är nästa fråga. Mineralglas är vanligt i modeklockor och repas lättare än safirglas, vilket märks mest på den som arbetar med händerna.

Gränsen mellan klocka och smycke syns tydligt i hur sortimenten är uppbyggda i dag. Hos guldshop.com ligger herrklockor i samma utbud som ringar och kedjor, och för många köpare är det just så valet görs: klockan ska fungera ihop med det andra man bär, inte stå för sig själv. I de gråa kostymernas kontor hade det varit en främmande tanke.

När något går fel med en modeklocka är det oftast batteriet eller remmen, sällan själva verket. Det gör den till en klocka som tål att ägaren tröttnar lite på den. En ny rem kan ge samma urtavla ett helt annat sammanhang, ungefär som ett annat bälte till samma byxor.

Smartklockan vänder på det hela en gång till. Den gör så mycket att ursäkten är tillbaka, och starkare än förut: pulsen, stegen, aviseringarna, betalningen vid kassan. Om det betyder att män åter bär klocka av praktiska skäl, eller att de har fått ett nytt alibi för samma gamla vilja att synas vid handleden, går inte att avgöra genom att titta. Från utsidan ser de två skälen likadana ut, och det har de alltid gjort.